Sullivan går i pension (Kodachicon 2017 torsdag) av Karl

No Face (Spirited Away) & James P. "Sulley" Sullivan (Monsters, Inc.)

James P. Sullivan inser att han närmar sig en medelålderskris. För 4 år sedan kändes det helt suveränt, efter att han och och kollegan (numer Sullivans chef) Mike Wazowski tog över företaget och startade sin kampanj - ”Skratt, inte skrik!” - vilket förändrade hela marknaden.

Men till slut kände han sig understimulerad. Ungarna skrattar ju åt vad fan som helst, så länge det inkluderar Adam Sandler, eller någon som kallar sig för ”Harambe”. Men när Sullivan här om månaden försökte utmana sig själv och läste upp en egenskriven satirisk krönika om den höjda monsterskatten, så fick han sina sämsta resultat under hela sin karriär. Och nu, nu tvingar den enögde huvudfotingen honom att åka på företagsresa till Japan och hålla föredrag för lokala monster om skrämmande tekniker för en bättre arbetsmiljö. Och han ser inte fram emot det. De är så löjligt pryda där borta. De är till och med noga med att inte kalla sig för monster, utan ”andar”, och de blir fruktansvärt kränkta om man säger fel.

Sullivan rättar till slipsen där han står framför dörrportalen som håller att ställas om till ”Japanese Screamer Inc. - International Headquarters” och muttrar surmulet. Mike står bredvid och klappar honom på den blå, pälstäckta ryggen.

”Gör ett bra intryck nu”, säger han.

James Sullivan grymtar. ”Wazowski” - tänker han. ”Säkert judiskt.” Och så tar han steget genom den öppnade dörren.

På väg mot föreläsningssalen, ledd av en kort ödla i kostym som bugar och säger ”Hai, Hai, Hai...” åtminstone 3 gånger per minut, stöter han på en svart, genomskinlig skepnad med vit, melankolisk mask. Den har nog ett högt skrämmar-rekord, tänker Sullivan, imponerad av dess obehagliga yttre. Men den verkar vilja honom något, och Sullivan stannar upp. Skepnaden sträcker fram sina svarta händer, varpå Sullivan skådar det mest förunderliga han någonsin sett i hela sitt liv. Ur tomma intet dyker det upp rent guld, som sedan ligger där i skepnadens utsträckta händer. Det är ett fint trick, men Sullivan förstår inte vad det gäller. Är det en sorts omvänd form av tiggeri? Risken är att det är ett lokalt skämt, och sådant har han inte tid med. Han tänker inte ta emot skepnadens guld. Ödlan som leder honom säger inget om saken.

Men väl inne i föreläsningssalen, när han står redo inför tysta åskådare och ska påbörja sitt tal ser han skepnaden igen i ögonvrån, borta vid dörren. Ännu en gång sträcker den fram sina händer och erbjuder honom guld. Sullivan blir nervös. Alla tittar. Kanske det är bäst att ta emot guldet så att den ger sig iväg.

”Okej, tack”, säger han, tar guldet och ser efter en reaktion. Rätt som det är dyker det fram en enorm mun från skepnaden, och utan att ens förstå det själv, så slukas James P. Sullivan.

Publiken skrattar. Ödlan skakar på huvudet, och säger:

”Stupid Americans! Hai Hai Hai! Det var dagens gameshow! Vi ses nästa vecka!”

Skriven 25 maj 2017